Bakgrund till projektet
Jag ritade och målade som barn. Pennor, papper, färger fanns det gott om. Mamma illustratör och textilformgivare. Jag ritade ensam, med kompisar och i min dagbok. Slukade böcker om fattiga manliga konstnärer. Ivan Aguéli, Henri de Toulouse-Lautrec, Vincent van Gogh. Började på förberedande konstskola. 19 år. Lärde mig mycket. Odlade konstnärsmyten.
Bäst i klassen på bild. Inte bäst på mycket annat. Målade många mörka motiv. Det blev min ventil. Kom in på estetiskt gymnasium och fann mina likasinnade. Var inte bäst längre, ingen var bäst. Vi var olika.
Sökte konsthögskolor. Kom inte in. Var inte längre bäst eller ens bra tänkte jag. Men jag var snygg.
En äldre konstnär sa att jag var som en liten gräddbakelse, en annan att jag såg ut som en Zorn-kulla, en tredje dukade upp en räkbuffé på min nakna kropp. Jag var en duglig musa. Men vem fan var JAG?
Min ljudmatta: Leonard Cohen, Bob Dylan, Åkerström sjunger Bellman, Jeff Buckleys ”Hallelulja”. Och svart humor. Woody Allen blev min husgud. Hans film Zelig. Jag blev en kameleont. Extremt anpassningsbar med en fantastisk förvandlings förmåga.
Fortsatte på en annan konstskola. Festerna. Olyckliga relationer. Manliga genier. Röda läppar. Carmen, Kvarnen, efterfest, abort. Tappade bort mig lite. Eller ganska mycket. Utvecklade min svarta humor. Livet är skit, mänskligheten är bortom räddning, skratta åt eländet.
Mitt självskadebeteende skapade situationer som jag kunde återge som absurda anekdoter. Alltid något.
20+. Ateljé i fuktig källarlokal med blinkande lysrör. Helt tom. Hallå? Var är jag?
Jag gick sällan till ateljén. Det blev för avslöjande. En tom duk och ingen förmåga att fylla den. Ströjobb och krogen. Brödjobb blev heltid. Jobba, hyra filmer, spela TV-spel, jobba, fest, fylla, abort igen. Fylla tomrummet. Sätta livet på paus. Inte leva inte dö.
”Jag slängde mitt staffli och alla mina färger. Slöt mig som en mussla. Förutom när jag blev full, då blev jag vidöppen. Släppte in allt och alla.”
Tappade minnet och balansen. På väg till brödjobbet fastnade jag på Vasagatan och kunde inte fortsätta gå eftersom marken under mig hade försvunnit.
Jag ringde pappa som kom och hämtade mig. Psykakuten. Medelsvår depression vid 25. Hjärnskada och eftersom jag hade gått så långt ner i depressionen skulle det ta lång tid att komma tillbaka. Överläkaren pratade om år.
Sjukskriven. Flyttade hem till pappa och Maria. Dom bäddade ner mig i gästrummet.
En natt hittade jag inte ut ur rummet. Dörren hade försvunnit. Och strömbrytaren. Mörker. Panik. Pappa och Maria vårdade mig tålmodigt.
Samtalsterapi och SSRI. Ett steg i taget. Lång väg. Medicinen och terapin hjälpte. Jag blev sakta klarare i tanken. Började träna på gym. Blev lite manisk men ganska stark.
Pluggade på Komvux. En kurs i taget. Höjde gradvis mina betyg och mitt självförtroende stärktes. Började hitta en kunskapstörst. Jag vände min nyfikenhet utåt. Sökte och kom in på Stockholms Universitet. Idéhistoria och Filmvetenskap. Genusperspektiv. Ögonöppnare.
Kände livet i mig igen. Men jag var en annan nu. Hudlös, stukad, rädd, ödmjuk med suddiga konturer.
Nästan 30. Träffade en man från en annan verklighet. O. En riktig person. Vi pratade inte så mycket om det som varit. Vi började där och då.
Flyttade ihop. Började bygga ett liv. Kärlek. Ömhet. Omtanke. På riktigt.
Fick praktik som ledde till en anställning i scenkonstsektorn. Min konstnärlighet värdesattes. Nya likasinnade. Ett sammanhang. Jag växte där. Ett tag.
Jag och O fick en dotter. En rosa bubbla. Men också mer arbete och mer konstnärligt ansvar på jobbet. Fast alltid i skuggan av. Jag var en uttolkare. Jag tänkte att det passade mig där och då.
Men jag kände att något viktigt fattades mig. Famlade i mörkret. Det kändes som jag saknade ett vitalt organ. En längtan började skälva i mig.
Började med KBT. Terapin hjälpte mig att få tag i trasslet. Jag vågade rikta blicken inåt. Insikt. Jag hade inte skapat egna bilder sedan den dagen jag slängde staffliet. Det var nästan tio år sedan. Vågade inte öppna den dörren. Än.
Började se andra sidor av organisationen. Medarbetare som blev illa behandlade. Jag valde sida. Och blev straffad.
Körde på med stegrande ångest. Förlorade min kreativa lust och mitt självförtroende rasade. Igen.
SSRI. KBT.
Med hjälp av min KBT-terapeut vågade jag ta steget att inreda en liten ateljé i köket. Jag satte mig ner vid mitt ritbord. Öppnade ventilen och bilderna forsade ut.
Det blev min räddning. Jag kunde fortsätta på min arbetsplats, vara en okej mamma och partner.
Tiden jag fick vid ritbordet (kvällar, helger, lov) var min egen. Motiv tvingade sig fram, bubblade upp. Jag tog emot. Vände och vred. Förlorade mig i det ordlösa skapandet.
Timmarna rann i väg. Salighet. Men motiven, färg- och materialvalen blev för många och spretiga.
Jag satte upp tre regler att förhålla mig till:
– Bilderna skulle vara icke föreställande (lite som Rorschach-testets bilder). Eller i varje fall inte direkt föreställande.
– Motiven måste vara vändbara (upp bli ner och ner bli upp).
– Bilderna skulle resultera i 42 motiv på 21 kort.
Fyra år. I hemlighet. Bilderna var mina egna. Skapandet av dom blev stigfinnaren till mitt psyke, loggbok över trassliga kreativa processer, terapi, meditation och källa till ren lycka.
Jag vågade börja öppna upp bilderna för omvärlden. Och dom togs emot av vänner och främlingar.
Tog strid på jobbet. För en bättre arbetsmiljö. Men tog stryk.
Började i samtalsterapi. En gång i veckan. För att kunna ta mig igenom arbetsveckan. Vecka ut och vecka in. Körde på. Var en spillra hemma. O slog larm och jag insåg allvaret. Jag hade kört mig själv i botten en gång förut. Inte igen.
En sista strid på jobbet blev droppen för mig. Jag slutade efter 10 år.
Genom sorgens alla faser kom nya bilder som var och en avslöjade mitt sinnestillstånd. (För mig själv).
Kortprojektet var under alla dessa år en nödvändighet för att kunna hantera det andra (livet).
Nu är jag 44 år. Jag har precis fasat ut min SSRI-medicin som jag tagit i över 25 år.
Korten är färdiga. Eller åtminstone kapitel 1.